Oavsett ålder eller typ av sport är en av de allra viktigaste enskilda faktorerna motivation. Om individerna som utgör laget, eller om laget som en enhetlig grupp inte är motiverat uteblir framgångarna och utvecklingen på det kollektiva såväl som på det individuella planet. Därför inleder vi vår artikel med några av idrottpsykologen Robert S. Weinbergs tänkvärda synpunkter på motivation.
Han understryker betydelsen av hur barnen tänker och känner kring sitt idrottande. Det är viktigt att ungdomsledaren är kapabel att upptäcka barnets negativa tankemönster, och är medveten om att de går att förändra i positiv riktning i syfte att höja barnets självförtroende.
Ungdomsledaren måste helt enkelt vara duktig på att höja, inte bara lagets, utan varje enskilt barns självförtroende. Detta förutsätter förstås att ledaren är medveten om hur han/hon formulerar sig. Till exempel bör man, enligt Weinberg, tänka på att aldrig antyda att en bra prestation berodde på tur, utan ledaren bör istället understryka att det var hårt arbete och träning som bäddade för den goda prestationen.
Ett annat illustrerande exempel Weinberg använder sig av är ledaren som upplyser sin adept om ett felaktigt utförande och avslutar instruktionen med att säga att adepten inte bör bry sig så mycket eftersom ”Jag vet att det är ishockey som är din sport, inte fotboll”. Den korrekta ansatsen hade förstås varit att antyda att barnet bör anstränga sig lite mer, och att övning ger färdighet.
I sammanhanget bör det dock påpekas att Weinberg hävdar att när man handskas med barn under nio år bör man vara försiktig med att attribuera ett misslyckande till bristande ansträngning, såvida man inte samtidigt också framhäver att de har tillräckligt med skicklighet och talang för att klara uppgiften. Det allra viktigaste, enligt Weinberg, och alla andra som någon gång arbetat med barn i idrottsliga sammanhang, är att få barnet att tro att han eller hon har tillräckligt med färdigheter för att utföra en bra prestation. Tron kan som bekant flytta berg.
Ett bra ledarskap för idrottande barn och ungdomar skall utgöras av entusiasm, positiv attityd och en förståelse för att alla har olika mål med sin träning och att dessa inte alltid sammanfaller med ledarens eller lagkamraternas mål för sitt engagemang i idrotten. Vissa vill bara ha kul med gruppen, och det ska vara helt okej.
11 riktlinjer för hur ungdoms–coaching ska bedrivas
- Uppmärksamma när barnet gör rätt och ge dem beröm och uppmuntran.
- Ge uppriktigt beröm.
- Utveckla realistiska förväntningar.
- Belöna ansträngningen lika mycket som resultatet.
- Fokusera på utlärandet och övandet av färdigheter.
- Modifiera färdigheter och aktiviteter.
- Belöna rätt teknik inte bara resultat.
- Modifiera regler för att maximera utövandet och deltagandet.
- Skapa en miljö som reducerar rädslan för utövandet av nya färdigheter.
- 10.Använd ”sandwich-metoden”, detta innebär att när du rättar ett fel börjar du med det de gör rätt, ge sen information för att rätta till felet avsluta sedan med positiva uppmuntrande kommentarer.
- 11. Var entusiastisk.
Källor: Smoll och Smith(1980) samt Weiss(1991)
Barnens prestationsmotivation
Enligt Weinberg går barnet igenom tre stadier av prestationsmotivation. Stadierna är sekventiella, och med det menas att du måste ta dig igenom ett stadium för att kunna ta dig till det nästa. Dessutom varierar det kraftigt hur gamla barnen måste bli innan de avancerar till nästa stadium, det är till och med så att inte alla klarar sig till det avslutande stadiet.
- Det första stadiet är det autonoma tävlingsstadiet. Barnet befinner sig i detta stadie någon gång innan han eller hon fyller fyra år. Det innebär att han/hon fokuserar på att bemästra sin egen omgivning, och ett testande av personliga gränser. Till exempel så bryr sig inte den lille killen huruvida systern lärt sig cykla bättre än honom. Det enda som har någon betydelse i detta skede är den egna prestationen.
- Det andra stadiet är det sociala jämförandestadiet, som barnet äntrar någon gång i femårsåldern. Detta stadium sammanfattas enklast genom att barnet (alternativt den vuxne, eftersom inte alla barn lämnar detta stadie) hela tiden frågar sig vem som är snabbast, starkast, smartast, störst, bäst och vackrast. Allting går ut på att jämföra sin egen prestation i förhållande till andras. Enligt de flesta fitnessexperter är detta tänkande katastrofalt för den som vill börja idrotta i ett senare skede av livet, eller för den som helt enkelt inte har tillräcklig fysik eller talang. Till exempel kan motivationen i springspåret för den överdrivet tävlingsinriktade lätt få sig en törn om en en riktigt bra löpare är ute och tränar samtidigt…
- Det sista stadiet kallas det integrerade stadiet eftersom det utgör en integration av de två förstnämnda stadierna. En person som till fullo nått detta stadium vet när det är lämpligt att jämföra sig med andra och när det är lämpligt att tävla mot endast sig själv. Detta tänkande är förstås det mest önskvärda, men som sagt inte alla uppnår det.
Ovan nämnda stadier är mycket viktiga att känna till för en ungdomsledare inom idrott. Det är t.ex. viktigt att barnen lär sig när man ska tävla mot sig själv, och när man ska tävla mot andra.
Motivation har alltså en stor betydelse för barn och ungdomar när det gäller utövandet av idrott och som ungdomsledare bör man söka vad denna motivation för fysisk aktivitet utgörs av, så att man som ledare kan bevara glädjen för idrottandet hos barnen och förhindra att entusiasmen försvinner innan de ens nått tonåren.
Därför börjar barn med idrott och så får man dem att vilja fortsätta sporta
Anledningarna till att barn börjar idrotta är många. En del gör det för att föräldrarna vill det, andra för att vara tillsammans med sina kompisar, och vissa för att skaffa nya vänner.
Tävlandet i sig är inte en viktig anledning för barn att börja utöva en sport men efter en tid upptäcker de att tävlandet och viljan att mäta sig med andra ligger till grund för de flesta former av idrottsutövande.
Det är vid detta skede i barnets utveckling som det är viktigt att ledaren uppmuntrar de barn som halkar efter. Genom att idrottsledare trycker på individuella målsättningsmetoder, att barnet jämför sina presationer med sig själv och inte andra som utgångspunkt, så minskar betydelsen av hur det går i enskilda tävlingar.
Genom att följa denna rekommendation kan man som ledare förhindra att idrottande barn utvecklar ett dåligt självförtroende. Väljer man däremot att ignorera problemen leder detta oftast till att dessa barn och ungdomar slutar att delta i idrottsutövandet.
Vi anser annars att den största anledningen till barns idrottande är viljan av att ha kul, detta är också vad Ewing & Seefeldt(1989) kom fram till i sin undersökning om orsaker till barns deltagande i olika idrotter. Ungdomsledarens roll i det här blir alltså att lyfta fram det positiva och undvika att påpeka de fel som barnen gör, fokus bör ligga på det som utförs rätt för att på så sätt bygga upp självförtroendet och förstärka känslan hos barnen av att de har roligt.
Undviker man att berömma och ge en klapp på axeln tenderar barn att se negativt på det mesta och alla andra lyfts till skyarna medan de själva känner att de inte är värda någonting. När detta problem uppstår är det idrottsledarens ansvar att ändra tankebanorna hos sin unga adept.
Beröm skall alltså utdelas rikligt men det är viktigt att man verkligen menar det man säger.
Flertalet idrottspsykologiska undersökningar har också visat att det är viktigt att ungdomsledarens kommentar inte bara är positiva utan också ärliga. Annars är de uppmuntrande kommentarerna inte effektiva alls. Man får alltså absolut inte göra misstaget att anta att barn är lätta att lura.
För att nå bättre resultat måste coachen uppmuntra barnen
Den ledarstil man använder sig av när man tränar barn och ungdomar är också avgörande för resultaten. När det gäller själva tränandet har studier utförda av Smith, Smoll och Curtis(1979) vid University of Washington, där man bland annat undersökte relationen mellan coachens beteende och självförtroendet hos unga basebollspelare, visat att de coacher som sällan utdelade bestraffningar och uppmuntrade spelarna istället för att kritisera ansågs bättre på att lära ut idrott. Dessa ledare var också mer omtyckta av sina spelare, och dessutom tyckte dessa spelare om sina lagkamrater mer jämfört med de spelare som fanns i kontrollgruppen där ledarna hade en omvänd (hård) ledarstil.
Vad är dina erfarenheter vad det gäller barn och idrottande i tävlingssporter? Skriv gärna dina synpunkter som kommentar här nedanför.